Säsongen som var....

Foto: Daniel Ahr.

Känns som att man ska börja någonstans i mitten på April när man fick det där sms-et om frivillig träning, innebandy. Typ 10 April var datumet kanske, känslan var att man hade vart ledig i flera månader. Saken var ju det att vi spelade väl sista matchen 17 februari om jag inte missminner mig. Då blir det ganska lång ledighet!!!! Men känslan direkt att komma till träningen och det suget som både laget och ledare kände och fortfarande känner, det är riktigt häftigt! På de månaderna från februari-april hade bandylivet svängt från miserabelt till en "nu jävlar känsla".

Vi tappade en del spelare och fick några stycken. Man visste någonstans att de nya spelarna skulle betyda mycket för oss. Den klassen och rutinen som myran och pärtan stod/står för, det var något vi verkligen behövde. De vet vad som krävs för att kunna nå resultat! Vi fick låret (Liukkonen) och även några yngre.

Vi hade ett kanonläger i Lofsdalen som gjorde att vi verkligen lärde känna varandra och det att var och en kände att man kunde och fick säga vad man tyckte och tänkte, otroligt viktigt i det läget! Det vi fick ihop av det var ett lag och en känsla att det är vi själva som bestämmer resultatet och vart ribban ligger.

I vår första träningsmatch fick vi dyngstryk av Zorkij med 8-2 och alla i laget funderade nog. "Vad fan hände???" Hehe, men det var nog bara bra att vi fick den smällen från början och utifrån det insåg att vi kanske ska börja sätta fart på grejerna nu och göra allting lite enklare. Efter det så gick allting åt rätt håll och vi kom in mer i grejerna vart efter. Vi hade en bra start på serien och vi spelade en bandy vi var nöjda med samtidigt som vi plockade bra med poäng och vi utvecklades. Det flöt liksom på.

Men sen kom en liten vändpunkt som jag tror är en stor orsak till att vi hamnade i finalen till slut. Vi mötte Broberg borta och vi spelade nästan inte ens bandy därute. Det blev väl 6-2 till Broberg. Varje individ visste att vi inte hade presterat ens i närheten av det vi kan, vi hade inte kunnat träna på riktigt och vi hade fått stryk av Edsbyn tidigare. Då blev det en vändning. Vi pratade igenom det hela och vi hade några träningar i Edsbyn för att kunna träna ordentligt. Sedan spelade vi en bandy som vi var fullt nöjda med och varje individ betydde lika mycket för laget! Då var den känslan där igen att det ska mycket till för det andra laget om de ska slå oss i dag....

Kvartsfinalerna mot Broberg, jag spelade bara en halv match mot dem. Trodde aldrig att jag skulle spela på Studenternas denna säsong efter den smällen jag fick. Men glädjen och viljan som killarna visade när vi slog ut Broberg med 3-1 i matcher gjorde att man hoppades dagligen att man skulle kunna få chansen. Jäkligt roliga matcher att kika på var det!

Semi mot SAIK. Känslan efter att vi vann den första semin hemma var obeskrivlig. Samtidigt som man vill fira och jubla så visste man att det var egentligen ingenting vunnet. 2 dagar efter var det dags igen och sen 2 dagar efter det. SAIK hade nog redan gjort klart att de skulle ta hem semifinalserien i match 4 på Sävstaås. När vi vann den då var det matchboll för oss!

Sedan scenariot som blev med kastad klubba, straff i slutminut, avgöra i deras nybyggda hall med ett hav av orange blått på läktarna! Det är hyfsat regisserat......

SM finalen sedan. När man drömt om det så har det alltid vart sol i drömmen. Vädrets makter kan man inte rå över, men när man inte ens får spela riktigt om det då känns det mest konstigt. Domaren blåser av och vi har förlorat, men förlorade vi i bandy eller snöskottning? Jag hade nästan hellre fått spela matchen i bra väder och fått storstryk än detta scenario som blev nu! Hammarby var värda ett guld, inget snack om det! Men de hade nog hellre spelat om det med...

Men känslan är nog bara den att man vill tillbaka...
Finalveckan vill jag uppleva fler gånger, en fantastisk känsla!

Nu bygger vi vidare!
Trevlig sommar!

Mvh/#18